Under flera års tid har Sverige, Norge och Finland förhandlat om att få till stånd en Nordisk samekonvention. Frågan om en konvention mellan länderna initierades av Samerådet (en paraplyorganisation för samer i Norge, Finland, Ryssland och Sverige) och flera samiska organisationer ställde sig bakom initiativet. Den bakomliggande tanken var förstås att stärka samiska rättigheter i samtliga nordiska länder samt att så långt som möjligt harmonisera de tre ländernas lagstiftning gällande dessa rättigheter. Från samiskt håll har förhoppningarna på konventionen varit stora.

Den 13 januari 2017 presenterades så det slutliga förslaget, efter nästan 14 års förhandlingar. Ett förslag som inte stärker samiska rättigheter vare sig nationellt eller internationellt, utan snarare befäster staternas ensidiga beslutanderätt i frågor som berör och påverkar oss samer.

Samiska rättigheter har under lång tid varit en fråga som svenska politiker inte velat ta tag i, trots upprepad kritik från flertalet internationella organ. Framförallt i frågor som är kopplade till renskötsel, naturresursutvinning och rätten till land och vatten. Något som också lyser igenom i förslaget till nordisk samekonvention.

Vid en första genomläsning av förslaget upplever nog många att texten är bra och uttrycker att staterna har en ambition att stärka och bekräfta det samiska folkets möjligheter att bevara och utveckla sin kultur. I den inledande texten står det att staterna erkänner samerna som ett folk och ett urfolk och i egenskap av detta har samerna ett eget samhällsliv, en egen kultur och egna språk som sträcker sig över landgränserna. Det framgår också i den inledande texten att staterna ska beakta samers rätt till självbestämmande. Frågan som måste ställas är således om dessa inledande ord från staterna får någon egentlig betydelse eller om de mer är en symbolisk handling.

Det nu lagda konventionsförslaget innehåller väldigt många svaga och oprecisa formuleringar avseende staternas åtaganden gällande skydd för samiska rättigheter, vilket medför att de samiska rättigheterna på intet sätt stärks utan snarare upprätthåller och i vissa fall försvagar det skydd som finns i dag, i vart fall på svensk sida.

I konventionstexten används begrepp som ”främja”, ”sträva efter”, ”uppmuntra”, ”verka för” eller liknande. Genom att använda sig av sådana begrepp så har staterna helt undanröjt möjligheten att ställa länderna till svars om de skulle bryta mot konventionen. Att rättsligt bevisa att en regering inte har ”uppmuntrat” eller ”verkat för” samiska rättigheter är i princip omöjligt.

Staternas åtagande begränsas också i konventionstexten genom uttryck som ”så långt som möjligt”, ”om det finns skäl för det” och så vidare. Genom att använda dessa begrepp så faller det sig naturligt att tro att staterna försöker friskriva sig från ansvar gentemot urfolket samerna. Något som vi samer känner igen oss i genom historien. Det som var tänkt att bli ett stort steg framåt i frågan om staternas syn på samer och samers rättigheter blev inget mer än ett magplask.

Frågan om en konvention är fortfarande aktuell, men vi kommer aldrig att acceptera en konvention som inte tillvaratar våra rättigheter. Det förslag som nu presenterats riskerar med största sannolikhet att bli en skrivbordsprodukt. Ett misslyckande för staten måhända, men tiden när vi samer tysta accepterade staternas agerande är förbi. Om Sverige vill stärka våra rättigheter måste de vackra orden också få en reell betydelse.