Felicia Stenroths diktsamling är i första hand samling dikter om avsaknaden av modern. Där saknaden i sig återkommande lyfts fram, som i denna en rad korta dikt: ”hanja min skar upp ett bröd men sorgen är inte ett bröd som man kan dela”. Det är dikter som med sin fina takt i språket berör, och jag läser dem gärna flera gånger om.

Dikterna är i regel korta, ibland bara ett par rader eller ord långa. På detta sätt framstår dikterna ibland nästan som haikus eller – varför inte? – en svensk motsvarighet. Stenroth har en enastående förmåga att på ett nydanande sätt, genom formen på dikterna, sätta ord på eviga teman som död, sorg och saknad. Samtidigt ska vi inte dröja alltför länge vid genredragningar. En människa tvättar sig ren i en sjö är en samling som sticker ut, på samma gång som den berör vanliga men stora teman.

Med tanke på omfånget – knappt sextio sidor, med ungefär lika många dikter – och det förhållandevis lilla formatet så vill jag ha mer. Jag vill höra mer om hanja, höra mer om sjön som modern tvättar sig i, och jag vill framförallt höra mer om förlusten. För En människa tvättar sig ren i en sjö är på många sätt en diktsamling om sorg och förlust. Inte enbart förlusten av modern utan även en förlust av ett språk, förlusten och döden i sig självt. Exempelvis i denna dikt:

första gången barnet insåg att det förlorat ett språk var språket sedan länge borta

i kroppen sitter melodierna i kroppen sitter sångerna i kroppen sitter till och med de finska kvinnorna

Kanske är det just förlusten av språket som gör starkast intryck. Att det är någonting som går förlorat i saknaden efter det andra språket återkommer ständigt i dikterna. Det är ett tappat och förlorat språk, en väg genom släktleden som plötsligt skurits av. Samtidigt är En människa tvättar sig ren i en sjö är naturligtvis inte enbart en diktsamling om saknad. Det är en kroppslig erfarenhet av att vara kvinna:

hanja hon sa

att min mor plockade mig ur sin kropp

med bara händerna

Detta är ett par rader som ekar kärnfullt genom litteraturhistorien och som tillsammans med samlingens titel får mig att tänka på de två badande kvinnorna i Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Jag vill gärna placera En människa tvättar sig ren i en sjö bredvid den.