Den traditionsenliga resan hem till Norge för att fira jul står för dörren. Jag slår in presenter till syskonbarnen, packar ner gåvorna femåringen gjort till sina morföräldrar. Ser över vinterkläderna, det brukar vara kallt, medan jag står och filar på mina argument. Jag vet inte riktigt hur det blev så men Sverige, och särskilt min hemstad Malmö, är i mitt gamla hemland sinnebilden av allt som kan gå snett.

Kanske började det 2009 när norska Fremskrittspartiets partiledare Siv Jensen besökte Rosengård. Redan innan besöket beskrev hon Rosengård som en stadsdel styrd av Sharialagar. Trots en rundvandring i en lugn och solig stadsdel fortsatte hon beskriva Rosengård som laglöst territorium när hon kom hem. Sedan dess har Malmö varit exemplet på hur illa det kan gå. Inte blev det bättre när nyheten om de 55 så kallade ”no go zonerna” nådde norska medier 2014. Sedan dess har jag alltid behövt förbereda mig innan jag åker hem. Hur kan någon frivilligt bo i Malmö? Att polisen själva aldrig använt begreppet ”no go zon” utan talat om särskilt utsatta områden har nog inte nått den norska journalistkåren.

Jag berättar om mitt Malmö, staden jag älskar. Att visst finns här skit, men att jag nog aldrig har känt mig så trygg och så hemma som i staden där jag bor. Men tyvärr faller mina argument platt. Alla har minsann läst hur det är i Sverige. Hur kan jag vara så ansvarslös att jag bor där med barn?

De försök som funnits till att nyansera debatten i norska medier tystas snart ner. En ska minsann akta sig för att vara för politisk korrekt - då kan det bli som i Sverige. Här tystas enligt norska mainstreammedier alla som kritiserar invandring. Att migrationsfrågor diskuterats flitigt i Svenska medier är det ingen som bryr sig om. När debatten tystas växer enligt tidningarna extremismen fram. Som om debatten i Norge just nu inte är extrem.

Det är som om Avpixlat tagit över en majoritet av norska tidningsredaktioner. Sanningen har en gång för alla berättats och alla som vågar sig på att nyansera bilden är drivna av en extrem vänsterpolitisk agenda. Tänker att i år kommer jag ändra strategi, ingen idé att fortsätta med sådant som inte fungerar. Jag kommer utmåla Sverige som det skräckexempel det är.

Jag kommer berätta om knarkförsäljningen i mitt bostadsområde. Om skottlossningarna i kvarteret. Om hur hyresvärden återigen stängt av portkoden eftersom en av våra grannar sprang ut och avbröt en misshandel och nu hotats. Jag kommer berätta om 12-åringarna som inte har någonstans att ta vägen och sitter i portarna och röker på. Jag kommer berätta om fyllan, om alla utslagna, om de som tältar på skolgårdar och bor i stadens parker. Jag kommer berätta om en skola i kris, om överfulla barngrupper på förskolan, en sjukvård i fritt fall och om en polismyndighet i upplösningstillstånd.

Jag kommer berätta om Sverige som det skräckexempel det är. Skräckexemplet på vad som händer i ett land med en av västvärldens snabbast växande inkomstklyftor. Jag kommer berätta om konsekvensen av alla privatiseringar. Vad som händer när en låter privata företag ta ut vinst på skattefinansierad verksamhet samtidigt som skatten sänks år för år för alla med jobb. För det är vad som just nu håller på att hända i Norge. När det gäller skattesänkningar och privatiseringar ligger Sverige steget före. Men Norge hakar på i allt snabbare takt.

Det är det jag vill prata om när jag åker hem den här gången. Hoppas verkligen att de förstår. Att det inte handlar om vilken procent av befolkningen som har ett arabiskt efternamn, utan vilken procent av befolkningen som roffar åt sig mest. Det handlar om de som gör sig själva rika på alla andras bekostnad. Hoppas de lyssnar. Annars är vi väl där om några år. Ett gäng svenskar som förfärade går på stadsvandring i Groruddalen i Oslo.

För när det gäller ökade inkomstklyftor, privatiseringar och mer i plånboken för de redan rika är Sverige det skräckexempel Norge nu gör allt för att ta efter.