Sedan början av konflikten i Syrien och Irak har det funnits ett antal påståenden om de svenska muslimer – varav en del är göteborgare – som har anslutit sig till beväpnade grupper. Diskussionen har i första hand utgått ifrån spekulationer gällande den inverkan som deras engagemang kan ha på internationell fred och säkerhet. Trots att vi under en tid nu har sett att personer åker till krigsdrabbade områden av många olika skäl, har det hittills varit svenska rekryter till beväpnade grupper i Syrien och Irak som varit det som genererat flest förslag om skärpt lagstiftning.

Även om justitieminister Morgan Johansson nämner andra grupper som kan omfattas av hans senaste förslag om en snabblag om krigsreseförbud, bör det ses i sitt sammanhang.

Idén om en snabblag föregås av förslag om att utöka antiterrorlagen, något som tidigare regering med Birgitta Ohlsson i spetsen varit ivriga att lobba för. När det nu förs samtal om antiterrorbekämpningsåtgärder aktualiseras förslag genom språkets konst. Begrepp som extremist, jihadist, islamist, radikal, slängs flitigt runt, vilket inte bara sätter ramarna för vilka kroppar som bör betraktas som bärare av ett särskilt inneboende hot, men även de positioner som blir möjliga att inta i detta samtal – särskilt om man är muslim.

Utgångspunkten för samtalen har ständigt lett tankarna till att samtliga svenska muslimer som åker till konfliktområden i Mellanöstern de facto ansluter sig till IS. Trots att ingen med exakthet – i termer av exempelvis siffror – kan uppge att det faktiskt är så, blir slutsatsen följande: svenska muslimers rekrytering till dessa områden bör betraktas som mer problematiska, och deras potentiella närvaro i Sverige i framtiden kan vara mer hotfull än andra personer som reser för att ansluta sig till beväpnade grupper i Mellanöstern. Sällan nämns att det bland svenska muslimer som strider i Syrien och Irak finns olika människor, många vars motiv vi vet väldigt lite om.

Därför kan den föreslagna snabblagen från justitieministern betraktas som en del av den symbolpolitik som blivit regel snarare än undantag sedan Kriget mot terrorismen inleddes 2001. I raden av förslag som presenterats för att komma till bukt med svenska rekryter som åker till Irak och Syrien, snabblagen inkluderad, saknas tillförlitligt empiriskt underlag för att göra åtgärderna effektiva.

Det vi vet är att lagen som föreslås finns i andra länder. Ett av dem är det land som av den svenska staten framställs som ett föredöme gällande terrorbekämpningsåtgärder – Storbritannien.

Att landets lag inte varit särskilt effektiv, att den brittiska staten inte kunnat visa på att den hindrar personer från att åka utomlands för att kriga och att den dessutom tillämpats på godtyckliga grunder, är bara några argument mot att vi i Sverige inte bör ”stämma i bäcken och agera snabbt”, för att använda Morgan Johanssons ord.

Karaktärsdrag för kriget mot terrorismen är benägenheten att stifta lagar och åtgärder vars konsekvenser man sedan vägrar befatta sig med. Övergrepp i form av godtycklig övervakning, rättsliga förfaranden i Kafkaliknande stil, renderingar, indragning av habeas corpus-principen (skälen till frihetsberövandet) och outsourcandet av tortyr har varit regel snarare än undantag. Internationella ramverk kring lagar och överenskommelser har många gånger brutits.

Misslyckad symbolpolitik har lett till skapandet av misstänkta muslimer runt om i världen. Den svenska staten, oavsett politisk färg, har alltså inte på något vis varit sämre i den pågående internationella kapplöpningen om urholkandet av individers grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Det borde egentligen vara en självklar faktor att ta hänsyn till i den debatt som nu förs.

För Göteborgs del är inte övergrepp rotat i antimuslimism främmande. I ett av de mest uppmärksammade fallen år 2010, fick vi exempelvis följa hur enkelt man kan omdefiniera brottskod till ”terrorbrott” om de misstänkta är muslimer. På oerhört vaga grunder kunde tungt beväpnad och maskerad polis slå till mot fyra personer och deras familjer gryningen den 30 oktober 2010. I fallet blev en sak glasklar: hur diverse intresseavvägningar vid inskränkningar i mänskliga rättigheter inte längre avgörs enligt traditionell logik. Premissen ”vår säkerhet mot inskränkningar i vår frihet” gäller inte för alla. Snarare har försatsen ”vår säkerhet” mot ”deras frihet” betraktats som mer rimlig.

När Göteborgs stad nu fått i uppdrag att arbeta med frågan om svenska rekryter till Syrien och Irak, ett uppdrag som för övrigt är svårt att få grepp om, är det av stor vikt att vissa perspektiv inte dribblas bort.

Krav på en grundlig analys från stadens håll, där riskbedömning av de kriterier som hittills använts och som ställt till det för en stor del av Sveriges befolkning, är inte bara rimligt, men också ytterst nödvändigt.

I nästa led är detta inte bara frågor som behöver adresseras, men även åtgärdas. Frågan är alltså hur Göteborgs stad ska undvika att bli statens förlängda arm och stigmatisera svenska muslimer ytterligare?