Rikard Warlenius.

Synpunkten


Rikard Warlenius
Fria Tidningen

Förenat med kräkkänslor att läsa om Assange

Det svåra och obehagliga i att försöka få klarhet i Julian Assange-soppan är att man tvingas vada upp till knäna i skit.

Detta är i hög grad Assanges eget fel, som redan från början slog an tonen genom att utmåla Sverige som en lydstat till USA och ett ”feminismens Saudiarabien”. Därmed blev han omedelbart superidol för all världens konspirationsteoretiker, USA-hatare och antifeminister, och därför är det med få undantag förenat med kräkkänslor att läsa artiklar som försvarar Assanges sak: reaktionära utfall mot den svenska ”statsfeminismen”, förvirrade teorier om att det var en honungsfälla, och allra värst den ofta grova smutskastningen av de målsägande kvinnorna.

Är man vid någorlunda sunda vätskor vill man alltså inte vara i Assanges lag, trots att man får sällskap av en lång rad prominenta vänstermän (Michael Moore, Tariq Ali, Ken Loach, John Pilger, Noam Chomsky...) Så gott som alla av Assangelagets argument visar sig dessutom, vid närmare granskning, falla platt. New Statesmans juridiska korrespondent David Allen Green har nogsamt bemött deras ”zombiefakta” (så kallade eftersom det inte spelar någon roll hur många gånger de motbevisas, de upprepas i alla fall):

Jo, de anklagelser som riktas mot Assange i Sverige skulle vara brottsliga även i Storbritannien. Nej, det är inte troligare att Sverige skulle bifalla en begäran om utlämning till USA än Storbritannien, snarare tvärtom eftersom båda länder i så fall skulle behöva godkänna den. Nej, Sverige kan inte ge några garantier mot utlämning eftersom varje begäran måste prövas individuellt mot detaljerade överenskommelser. Att Assange skulle kunna förhöras i London i stället för i Sverige bortser ifrån att han inte främst är efterlyst för att förhöras – utan för att ställas inför rätta. Inget åtal är visserligen väckt, men det kan heller inte ske förrän den misstänkte är anhållen. Och nej, Ecuador är knappast någon pressfrihetsriddare, på plats 104 av 179 i Reportrar utan gränsers rankning.

David Allen Greens slutsats är att Assange borde lunka iväg till Sverige för att låta sig förhöras och förmodligen åtalas (och, statistiskt sett, sannolikt frikännas). Men hur övertygande Green än är så missar han den kanske mest avgörande frågan. I England har Assange varit fri mot borgen, och efter att han förlorat i alla instanser och risken för anhållan var överhängande störtade han in på Ecuadors ambassad och sökte asyl. I Sverige, däremot, skulle han direkt hamna i ett häkte utan flyktvägar eller möjlighet att söka asyl i tredje land. Det går inte att utesluta att det är tillfället som de amerikanska åklagarna har väntat på. Tänk om de, medan Assange är bakom svenskt lås och bom, skulle begära honom utlämnad för brott i USA, noga formulerat på ett sätt som de svenska och brittiska regeringarna knappast kan avslå? Tänk om han, väl över i staterna, behandlas lika nedrigt som Bradley Manning – torteras, isoleras, i slutändan kanske döms till livstids fängelse?

Visst är det ett hypotetiskt resonemang, men av vad jag har hört och läst inte osannolikt. Här föreligger alltså ett dilemma. Det normalt sett självklara ställningstagandet för att en misstänkt sexualbrottsling ska ställas inför rätta kan i just detta fall få bieffekten att man blir en nyttig idiot för USA:s krigsmaskin. Det behövs faktiskt varken konspirationsteorier eller en antifeministisk läggning för att se den faran. Det handlar bara om att en lång rad i sig rutinartade och rimliga beslut, fattade i laga ordning, tillsammans kan leda till djupt oönskade resultat.

Fakta: 

Rikard Warlenius är frilansjournalist och fristående krönikör för Fria Tidningen.

© 2014 Sesam