Fria Tidningen

Tappa inte Q:et i hbtq

Jag minns fortfarande en av parollerna från en av mina första Pride-parader. ”Att älska fler är också queer” stod det, åsyftande polyrelationer och relationsanarkister, det vill säga de som anser att monogami-normen är lika begränsande och förlegad som heteronormen. Detta var på gymnasiet och mina egna erfarenheter av poly och öppna förhållanden sträckte sig inte längre än till biografierna jag läst över Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, men dessa hade räckt mer än väl för att göra mig till såväl feminist som motståndare till allt som i mina sjuttonåriga ögon framstod som ”normativt”.

Jag minns hur glad jag blev av den där parollen eftersom den tycktes säga att även jag, min bristande erfarenhet till trots, också var queer. Och det var ju något jag så förtvivlat gärna ville vara. Jag har fortfarande i huvudsak samma politiska åsikter som jag hade då. Och jag tror lika lite på monogami som norm som jag gjorde då, nu dessutom med fler och bättre underbyggda argument än då.

Men jag är inte längre lika säker på hur ”queer” det är, och som den senaste tidens debatt har visat finns det goda anledningar att fundera över själva begreppet och dess plats i det som förr kort och gott kallades hbt-rörelsen men som nu benämns ”hbtq”. För ”queer”, menar en del debattörer, har blivit som en vänsterchic accessoar som både exkluderar människor med ”fel” (läs liberala) politiska åsikter och vattnar ur rörelsen eftersom ”queer” i stort sett kan fyllas med vilken betydelse som helst. Jag kan i dag definitivt se det problematiska i att som mitt eget tonårsjag kalla sig queer i någon slags allmän upprorsanda samtidigt som homo-, bi- och transpersoner dagligen lever med ett mycket konkret förtryck och mycket påtagliga kränkningar.

Det är som i filmen Dirty dancing, när den storögda och idealistiska Baby beundrande frågar den coola arbetartjejen som dansar på hotellet var hon lärt sig dansa så bra. ”Min mamma slängde ut mig när jag var sexton och sen dess har jag dansat”, svarar hon. Som om hon alls inte har hört, upptagen som hon är av sig själv och frigörelsen från sina överbeskyddande föräldrar, säger då Baby andlöst: ”Jag avundas dig!”. Givetvis vänder sig den andra om och går utan vidare kommentarer.

Men ändå. Behöver reflekterandet över q-et i ”hbtq” leda till att vi stryker detsamma? Problematiken grundar sig i det postmoderna tänkandet. Inom den feministiska rörelsen har liknande frågeställningar diskuterats. Är man feminist och inspirerad av i huvudsak postmoderna tänkare som till exempel Judith Butler händer det att man får frågan om man inte borde ägna sig mer åt löneskillnader och kvinnomisshandel än åt att dekonstruera könen och tala om ”hen”. Queerdiskussionen bottnar också i motsättningen mellan de som teoretiserar, politiserar och dekonstruerar och de som inte har privilegiet att kunna göra det, eftersom deras tillvaro fortfarande är en kamp långt bortom alla teorier.

Trots allt detta menar jag att q-et i ”hbtq” står för något vi inte bör tappa bort. Begreppet ”queer” är viktigt eftersom det betecknar tanken att heteronormativiteten omfattar mer än själva heterosexualiteten. Faktiskt är den det paradigm kring vilket katalogiseringen av sexualiteten en gång uppstod, precis som Michel Foucault påpekar. Begreppet pekar sålunda mot en möjlighet bortom de fasta kategorier som heteronormativiteten har skapat, bortom den i huvudsak monogama föreställningen om hur sexuella relationer mellan människor kan och bör gestalta sig oavsett sexualitet.

Spelar detta någon roll för den som inte kan gå hand i hand med sin älskling på stan, eller för den vars pappa har sagt upp kontakten när hen kom ut? Kanske inte. Kanske ändå. Men jag vill tro att varken feminismen eller hbtq-rörelsen med nödvändighet ska behöva välja mellan det dekonstruktivistiska och det konkreta.

Rekommenderade artiklar

© 2014 Sesam