Fördjupning


Lovisa Farro • Kairo
Fria Tidningen

Revolutionens kvinnor fortsätter kampen för demokrati i Egypten

Med revolutionen tog tusentals egyptiska kvinnor steget ut i offentligheten. Precis som männen krävde de frihet och social rättvisa, men deras närvaro uppfattades som ett hot mot nationen, religionen och revolutionen. I veckans fokus riktar Fria blicken mot Egyptens kvinnor och deras långa kamp mot förtyck.

– Jag antar att jag deltog i revolutionen för att jag hade nått en punkt då jag fått nog. Jag deltog inte för personliga rättigheter, utan vid den här tidpunkten kände jag med kollektivet, berättar Nawara Belal, kvinnorättsaktivist och en av tusentals kvinnor som deltagit i revolutionen.

Under det gångna året har hon fortsatt demonstrera och berättar hur instabiliteten tillslut tar sig in i vardagen. När demonstrationerna tar ny fart vaknar hon och kontrollerar alla informationskanaler, telefonen, uppdateringar på Facebook och Twitter, hon ringer vänner och hör var de är och att de är okej. Rädslan finns där. Hon har haft spasmiska anfall till följd av giftiga tårgasattacker och kan redogöra för hur det luktar när blod flyter på gatorna. Det finns dagar när hon inte orkar fortsätta.

– Vi behöver inte dö, tänker jag då och önskar att alla bara kunde gå hem. Det är inte värt det, även om Egypten blir världens bästa land om tio år, för vad spelar det för roll om vi alla är tomma inuti? frågar hon sig.

För Nawara som för många andra aktivister så handlar kampen inte om kvinnors rättigheter utan om frihet från förtryck. Revolutionens kvinnor tog inte steget ut i offentligheten för att utmana samhällsnormer eller vinna personliga fördelar, utan för att befria landet från diktatur. Nawara beskriver revolutionen som en jordbävning, i skalven kunde hon sova, äta och be tillsammans med sina landsmän, men när det var dags att återställa ordningen krockade föreställningarna om hur ordningen skulle se ut.

– Det svängde snabbt och bara några dagar efter Mubaraks avgång började trakasserierna av kvinnor. Jag förföljdes av en polis som körde efter mig i sin bil och kallade mig könsord.

De kvinnor som hoppades få vara med och forma landets framtid har istället mötts av riktade fysiska och psykiska angrepp. Militären har använt sexuellt våld för att skingra demonstrationer och sexuella övergrepp för att sprida skräck. Kvinnomarscher har skingrats av tafsande män, medan Muslimska brödraskapets intåg i politiken har placerat kvinnokroppen högst upp på den politiska dagordningen. Kvinnors representation i politiken har dessutom tagit ett kliv bakåt då kvinnor stängts ute från revolutionskommittéer, partibildningar och övergångsregeringar.

– Den här revolutionen var inget undantag. Kvinnor accepteras i sociala roller. De kan delta i en revolution, men de kan inte inta styrande positioner, konstaterar Dalia Abdel Hamid, kvinnorättsaktivist och researcher på människorättsorganisationen Egyptiskt initiativ för personliga rättigheter, EIPR.

Dalia refererar till historiens kvinnor, de som deltog i de båda befrielseupproren 1919 och 1952. Även de möttes av motstånd i det ögonblick de klev ut ur de nationalistiska leden och ställde krav på delaktighet. Varje historisk revolution har följts av en aktiv kampanj för att förmå kvinnor att återgå till sin plats i hemmet.

De första feministerna

Den egyptiska kvinnorörelsen föddes under 1900-talets första årtionde och hämtade kraft ur den nationalistiska kampen för egyptisk självständighet från det brittiska styret. Pionjärfeministen Hoda Sharawi ledde kvinnor i demonstrationerna mot de brittiska trupperna och kom efter den formella självständigheten att utöva påtryckningar på det nybildade parlamentet att öppna upp för kvinnlig rösträtt. Sharawi var övertygad nationalist och såg klara likheter mellan patriarkal dominans och kolonialt förtryck.

Britterna gjorde inte samma koppling. Det brittiska styret hämtade legitimitet ur argumentet att kolonial närvaro i Egypten stärkte kvinnors rättigheter, men i praktiken drabbades kvinnor lika hårt som män av kolonialismens främjande av brittiska intressen framför lokala behov. Kolonialherre Evelyn Baring, mer känd som Lord Cromer, använde sig av feministiska argument för att attackera lokala seder och traditioner. Enligt honom var det inte kolonialismen, utan islam, som höll den egyptiska civilisationen tillbaka. I Egypten stred han mot könssegregering och slöjan medan han hemma i England stod för konservativa ideal och aktivt bekämpade kvinnlig rösträtt genom organisationen Men’s league for opposing women’s suffrage.

Lord Cromers bluff synades aldrig av den nationalistiska rörelsen, utan banade väg för fler män med falska anspråk, samtidigt som Egyptens feminister alltjämt anklagas för att tjäna en utländsk agenda.

Kvinnor i en militärregim

– Nu får vi bara frågor om ifall vi inte är rädda, om de inte kommer tvinga på oss slöja och förvandla Egypten till ett nytt Afghanistan, eller Iran. Till slut hamnar vi i det kritiska läget där vi måste börja försvara brödraskapet, fastän det är det sista vi vill, säger Dalia Abdel Hamid.

Hon vänder sig mot den logik som gör fiendens fiende till vänner. Mubarakregimen var visserligen bra på att inkludera kvinnor i partiet och införde en kvinnokvot i parlamentet år 2010, men samtidigt monopoliserade regimen frågan om kvinnors rättigheter och förvandlade den till en välgörenhetsfråga. De kvinnor som ville delta i politiken kunde endast göra det inom det Nationaldemokratiska partiet och de som arbetade med kvinnofrågor tvingades att tyst acceptera undantagslagar, tortyr och korruption.

Den förra presidenthustrun Suzanne Mubarak instiftade centret för kvinnors hälsa och utveckling och engagerade sig i flera initiativ för fattigdomsbekämpning och främjandet av barns rättigheter, samtidigt som regimen spionerade på oberoende kvinnoorganisationer, kontrollerade deras ekonomiska transaktioner och avgjorde vilka ämnen som var lämpliga arbetsområden.

– Vi har haft en militärregim under 60 år, men det senaste året har det skett en militarisering av samhället. Med ökad militär närvaro på gatorna ökar våldet, säger Dalia.

Hon beskriver militärstaten som strikt hierarkisk, där störst går först och ordning upprätthålls med hot om våld.

De senaste veckorna har flera kvinnliga demonstranter attackerats av en grupp tafsande män som sliter kläder av kvinnor, kladdar på deras kroppar, greppar könsdelar och jagar bort dem från Befrielsetorget. Även demonstrationer som organiserats av kvinnogrupper i syfte att uppmärksamma övergreppen har mötts av samma målmedvetna mobb. Dalia konstaterar att övergreppen är systematiska och att mycket tyder på att de är organiserade, men om det är statsrepresentanter som ligger bakom eller andra konservativa krafter är än så länge oklart.

Kvinnliga aktivister har under året vittnat om hur de utsatts för sexuellt våld av säkerhetsstyrkorna, i demonstrationer såväl som i militärens förvar. I mars 2011, dagen efter internationella kvinnodagen stormade militären Befrielsetorget och grep demonstranter. Kvinnorna anklagades för prostitution, kläddes av, fotograferades och utsattes för oskuldstest.

När protesterna tog ny fart i november förra året uppmanades kvinnliga demonstranter och journalister att hålla sig borta från Befrielsetorget. Övergreppen var systematiska och snart spreds en stötande video som kom att få namnet ”Den blå bh:n”. Videon visar hur militären sliter kläderna av en kvinna, sparkar mot hennes ansikte och släpar henne över asfalten iklädd endast en blå bh.

– När jag som kvinna kliver ut på gatan demonstrerar jag min fysiska existens, det är därför jag är en provokation och också en måltavla. Vi tenderar att lägga hela samhällets heder i kvinnans kropp, skadar du en kvinna, så skadar du ett helt samhälle, säger Nawara Belal.

Muslimska brödraskapet och familjen

Strax efter demonstrationerna i november röstade 70 procent av Egyptens väljare på ett islamistiskt parti i presidentvalet. Ledamöter från brödraskapets Frihets och rättviseparti kom att rikta ytterligare fokus mot kvinnors kroppar under förevändningen att skydda kvinnor från ett hotfullt samhälle och en oregerlig sexualitet.

Parlamentet diskuterade bland annat sänkt giftasålder från 18 till 16 eller rent av 14 år och ett par av brödraskapets kvinnliga ledamöter ville upphäva förbudet mot kvinnlig könsstympning. Egyptiska kvinnorättsorganisationer slog larm och varnade för att lagstiftningen är i fara. Diskussionerna ebbade ut och parlamentet har nu upplösts, men brödraskapets inflytande över politiken slutar inte där. Kvinnors rättigheter hör till de symboliska områden där militärmakten historiskt sett undvikit att utmana religiösa auktoriteter.

Egyptens familjelagstiftning är på många sätt mer progressiv än lagstiftningen i andra arabländer. Kvinnor har bland annat rätt att skilja sig, de kan tilldelas vårdnaden om barn och en man måste informera sin hustru om han vill utöva sin rätt till månggifte. Men lagstiftningen lämnar tolkningsutrymme.

År 1971 drev president Sadat igenom en ny konstitution som för första gången erkände kvinnors lika rättigheter inför lagen under formuleringen: ”Alla medborgare har samma rättigheter och skyldigheter, utan diskriminering på grund av kön, ras, språk, ideologi eller religion.” Samtidigt infördes en paragraf som slog fast att islam är den huvudsakliga källan till landets lagar, samt att staten garanterar en balans mellan kvinnans rättigheter i samhället och skyldigheter gentemot hem och make. Genom denna formulering öppnades dörren för tolkningsmöjligheter och islamistiska företrädare har kommit att hävda att lagen inte garanterar kvinnors rätt att arbeta eller inneha politiska positioner.

Sadats politik präglades av en dubbel inställning till frågan om kvinnors rättigheter. Presidenthustru Jihan Sadat omnämns ofta som en kvinnornas förkämpe medan Anwar Sadat drev ett omfattande ekonomiskt liberaliseringsprogram som ökade de sociala klyftorna och bäddade för korruption. Sadats politik banade även väg för Muslimska brödraskapets popularitet då rörelsen i viss mån övertog uppgiften att tillhandahålla social service, genom att bland annat bygga skolor och sjukhus och erbjuda välgörenhetsprogram på landsbygden. Samtidigt gjorde sig Sadat hopplöst impopulär. Medelklassens intressen hotades när utländska investerare och import av utländska varor gynnades framför lokala företag och inhemsk produktion. Många egyptier gjorde en koppling mellan kvinnors utökade rättigheter, västerländska företags närvaro i landet och växande sociala klyftor och vände sig till brödraskapet för en alternativ politik.

Framtiden

Genom historien har kvinnors rättigheter främst figurerat i de politiska rummen som ett slags instrument. Makthavare har ställt sig bakom kvinnors rättigheter när det gynnat deras anseende, men också offrat eller angripit kvinnor för att vinna sympatier eller sprida kaos.

I dagens Egypten har kvinnor öppet börjat vittnat om sexuella övergrepp och de trakasserier de utsätts för på landets gator. Vittnesmålen får både män och kvinnor att hävda att det nu är dags att kvinnor drar sig tillbaka, det offentliga rummet har blivit för farligt för kvinnor, rörelsefriheten måste offras för säkerheten.

Men med revolutionen föddes ett brett samhällsengagemang och kvinnor i dagens Egypten kräver både fysiskt och politiskt utrymme. Även om det inte var demonstranternas syfte, så har samhällsnormer utmanats och murar av rädsla brutits ner.

– Så länge kvinnor protesterar så kan förlorade rättigheter återtas. De rättigheter som ges till oss kan lätt tas ifrån oss men de förändringar vi själva driver igenom kan inte berövas på samma sätt, säger Dalia Abdel Hamid.

Fakta: 

Den egyptiska kvinnorörelsens historia

1919–22 kvinnor deltar i den nationalistiska rörelsens massprotester mot det brittiska styret.

1922 Egypten garanteras formell självständighet. Den brittiska koloniseringen upphör och ockupationen börjar.

1923 Egyptiska feministunionen grundas med Hoda Sharawi i spetsen.

1946 Kvinnor börjar engagera sig för ett självständigt Palestina.

1946-51 Kvinnor deltar i massprotester mot monarkin och brittiska ockupationen.

1952 De fria officerarnas statskupp tvingar kung Farouq i exil och Storbritannien drar tillbaka sina trupper.

1956 Gamal Abdel Nasser blir president. Kvinnor får rösträtt samtidigt som kvinnorättsaktivister fängslas och det blir förbjudet att uttrycka feministiska åsikter offentligt.

1971 Konstitutionen nämner för första gången kvinnors medborgerliga rättigheter, samtidigt som ett konstitutionstillägg garanterar balans mellan kvinnans rättigheter i samhället och skyldigheter gentemot hem och make.

2008 Kvinnlig könsstympning förbjuds.

2010 Mubarak inför en kvinnokvot i parlamentet i syfte att minska antalet oberoende kandidater med kopplingar till brödraskapet.

2011 Demokratirevolutionen bryter ut.

Rekommenderade artiklar

Om EU:s historia

Den 25 maj är det EU-val. Därför kommer Sesam att berätta om EU under våren. Här kan du läsa om hur EU började.

© 2014 Sesam