Fria Tidningen

Hos fotbollslaget Beitar gror rasismen

Beitar Jerusalem, toppfotbollslag i Israel, är nära knutet till den politiska högern. Frias skribent Henrik Manninen har granskat laget, och hittat en djupt rotad rasism.

En kall kväll våren 2012 samlas en hord av uppskattningsvis 100 Beitar Jerusalem-supportrar inne i det väldiga shoppingcentret Malha i Jerusalems sydvästra utkanter. På andra sidan gatan har det gulsvarta huvudstadslaget tidigare samma kväll kämpat till sig en uddamålsvinst

i ligan på hemmaplan. Inom kort börjar rop som ”Död åt araberna!” eka ut över shoppingcentret från de huvudsakligen tonåriga fotbollssupportrarna. Tre palestinska kvinnor som stillsamt sitter och äter tillsammans med sina barn blir snart måltavlor för både slagord och spottloskor, och när några städare försöker jaga iväg ligisterna med sopkvastar går Beitar-anhängarna till attack mot palestinska arbetare och shoppare. Tumultet pågår i nära 40 minuter innan vakter och polis kommer emellan. Trots att händelsen dokumenteras på shoppingcentrets säkerhetskameror blir den direkta påföljden en stoisk tystnad från den israeliska polisen.

Fotbollsplanen är annars ett av få områden i det israeliska samhället där minoritetsgrupper har en någorlunda jämställd tillvaro. Men Beitar Jerusalem, ett av de mest populära och framgångsrika herrfotbollslagen, har genom historien hållit dörren stängd för alla som inte är israeliska judar.

– Att inte ha en arabisk spelare i sitt lag har blivit en självklarhet för större delen av Beitars fanatiska fans. Eftersom klubben inte är speciellt välorganiserad, så lyckas de kontrollera budskapet och beteendet runt hela klubben, säger Itzhik Shahan, grundaren för Kick it Out Israel, en kampanj som över åtta års tid jobbat med att bekämpa rasism inom den israeliska fotbollen.

Många av Israels omkring 1,4 miljoner palestinier ser sig själva som måltavlor för systematisk diskriminering. Men enligt Itzhik Shahan kan fotbollens unika ställning hjälpa till som brobyggare mellan israeler och palestinier.

– Fotboll är den mest populära sporten i Israel och är den enda arbetsplatsen där judar och araber behandlas lika. Med det menar jag på spelarnivå, där de spelar i samma lag, ibland

i ett arabägt lag och ibland i ett judiskt lag, säger Shahan.

Beitar Jerusalem, grundat år 1936, är starkt sammankopplat med högersidan av politiken. Hemmahörande i gränslandet mot Västbanken, där religion och tro genom historien intensivt hängt över en stad där en tredjedel av befolkningen är palestinsk, ser Beitars supportrar sig själva som fanbärare av den israeliska nationalismen. Tack vare ett hårdnande klimat efter den andra intifadan, det palestinska upproret, som startade

i september 2000 och grundandet av supportergruppen ”La Familia” 2005 har delar av Beitars anhängare med aggression och våld lyckats få ett ökat inflytande där en stark judisk identitet och motsättning mot palestinier är supportergruppens levebröd.

Men i takt med att tiderna förändras börjar Beitars enögdhet stå ut allt mer. Sedan Rifaat Turk som första palestinier gjort landslagsdebut för Israel 1976, finns det idag israeliska landslagspelare med arabisk härkomst representerade på alla nivåer från ungdoms- till seniorlandslag och också många exempel på klubbar där spelare oavsett bakgrund fungerar i harmoni med varandra. Hapoel Tayibe blev 1996 det första israelarabiska laget att spela i Israels högstaliga och Bnei Sakhnin, från en dammig liten stad i norra Galileen, blev 2004 första israelarabiska laget att representera Israel i europeiskt cupspel. Det hände efter att de tagit hem den israeliska cupen, en vinst som fick påföljden att Beitars supportar satte in en dödsannons i en större israelisk tidning där de förkunnade att fotbollen i Israel nu hade dött.

När just Bnei Sakhnin kom till Jerusalem i februari i år för att möta Beitar, bara några dagar efter att 74 människor dött

i samband med en fotbollsmatch i grannlandet Egypten, förväntades en explosiv match som i själva verket blev en enkel 3–0 seger för bortalaget. Högt upp på huvudläktaren mitt emot sektionerna av den högljudda skaran av supportrar som kallar sig ”La Familia” satt som vanligt Danny Ben Haim tillsammans med sin bror Nir. De har bägge två följt Beitar sedan barnsben och är förargade över utvecklingen av klubben.

– Jag är väldigt förvånad att du har kommit till den här

sidan för att prata med oss, säger Danny, som berättar att han stött Beitar i 41 år – sedan har var sex år. Det är första gången media kommer och pratar med oss som är utanför den radikala gruppen. Det är väldigt enkelt för journalister att gå till ”La Familia” för att få exakt det de är ute efter, säger Danny.

– Det enda sättet att få bukt med våra problem är att utbilda folk, säger Danny.

Han lägger stort ansvar på det israeliska fotbollsförbundet.

– De gör ingenting förutom att straffa klubben. Poängavdrag, flytta hemmamatcher till bortaplan eller spela utan åskådare, men vad hjälper det när supportrarna säger att de är glada över att Beitar blir bestraffade? Klubben försöker samarbeta med polisen, vi har kameror på plats, och vår ordförande har tagit stora risker, men blir attackerad av fansen, säger han.

Under 00-talet har flertalet försök gjorts hos Beitar för att förbättra relationen med den palestinska minoriteten. När Arkady Gaydamak var aktiv ägare i klubben donerades stora summor till Bnei Sakhnin i hopp om förebyggande av fred och harmoni bland Israels befolkning. Klubben försökte även värva den arabiskisraeliska landslagsmannen Abbas Suan 2009, och Kick it out Israel lyckades också få den dåvarande lagkaptenen och Beitarikonen, Aviram Baruchian, att ställa upp som talare under ett evenemang för att förebygga rasism inom israelisk fotboll. I samtliga fall blev reaktionen från delar av Beitars supportrar kraftig.

– Hittills har försöken varit föga framgångsrika eftersom det fortfarande finns så mycket rädsla för Beitar-supportrarna. Ett exempel är från ungefär två år sedan, då vi lyckades få Baruchian att medverka i ett antirasism-projekt. Han sade då inför media att han inte såg någon anledning till att Beitar inte skulle kunna ha en arabisk spelare i laget. Nästa dag var hans citat överallt i nyheterna och efter att han med största sannolikhet blivit hotad tog han snabbt tillbaka det han hade sagt, berättar Itzik Shanan.

Trots det är Shahan ändå positiv inför framtiden, och vet att allt fler börjar tröttna på vad som händer runtomkring Beitar.

– Klubbledningen är redo för en förändring. Spelarna är också redo för det och jag vet att majoriteten av supportrarna också vill se en förändring och inte se Beitar ihopkopplade med rasism. De flesta förstår att det hämmar och skadar klubben, säger Shanan.

Först fyra dagar efter Beitar-supportrarnas attack i shoppingcentret i sydvästra Jerusalem rapporterar dagstidningen Haaretz.com om incidenten med rubriken ”Hundratals supportrar till attack. Ingen gripen.” Ytterligare två dagar senare påbörjar polisen en förundersökning. Supportrar arresteras, men släpps snart fria. Beitar slipper ytterligare sanktioner eftersom det sker utanför deras arena.

Fakta: 

Beitar Jerusalem

Färger: svart/gult

Bildades: 1936. 12 år innan staten Israel grundades.

Hemmarena: Teddy Stadium, Jerusalem. 21.600 sittplatser.

Kända supportrar: Ariel Sharon, Ehud Olmert, Benjamin Netanyahu – alla premiärministrar med rötter i det politiska partiet Likud.

Ligaguld: Första ligaguldet 1986/87 – Totalt sex ligatitlar och sju inhemska cupvinster. Senaste ligavinsten 2007/08.

Denna säsong: 9:a av 16 lag i Ligat ha’Al, Israels högsta¿division.

Tre andra exempel på klubbar med selektiv värvningspolitik genom åren

• Glasgow Rangers – Anrik klubb grundad 1874 med protestantisk grund som i 115 år undvek att signa en öppet katolsk spelare. 1989 ändrades allt detta på ett spektakulärt sätt då Maurice Johnston, född och uppvuxen i Glasgow och tidigare anfallsstjärna i ärkerivalen Celtic, blev Rangers första katolska stjärnvärvning. Johnston spelade två säsonger i Rangers och tvingades leva på skyddad adress och bor sedan 1996 i Nordamerika. Sedan dess har Rangers haft en mängd katoliker i laget inklusive en katolsk tränare, fransmannen Paul Le Guen.

• Zenit St. Petersburg – När den nederländska tränaren Dick Advocaat var i klubben mellan 2007–09 beklagade han sig över Zenit-supportrarnas rasism: ”Våra fans gillar inte svarta spelare. Jag kan inte förstå hur de kan lägga så stor vikt vid hudfärg. För mig spelar det ingen roll om någon är vit, röd eller svart.”

• Athletic Bilbao – Sedan 1912 har klubben enbart värvat baskiska spelare. Genom åren har tolkningen av vad som är en baskisk spelare ändrats, men i ett nötskal ska spelaren härstamma från en av de sju historiska baskiska provinserna, som I dag är en del av dagens Baskien, där Navarra och de franska baskiska provinserna, Iparralde är inräknade.

Rekommenderade artiklar

© 2014 Sesam