Botan Akcan och hans familj bodde i en by nära gränsen till Syrien. Där fanns inga bra skolor och inga bra jobb. När han var 14 år flyttade han till Istanbul för att arbeta. Efter sju år flyttade han till Sverige. Här vill han stanna.

Botans fru Gulistan kommer från samma by i Turkiet som Botan. De kände varandra där. Gulistan flyttade med sin familj till Sverige tre år före Botan. Botan kom ensam till Sverige för elva år sedan. Hans morbröder bodde redan här.

Det svåraste i det nya landet var att lära sig språket. Botan lärde sig svenska genom sfi. Han pratade också mycket med sin fru och hennes syskon. Men han behövde inte prata så mycket svenska på sitt jobb. Han var pizzabagare och det viktigaste var att pizzorna blev bra.

– Det räckte med att jag kunde säga hej, varsågod, smaklig måltid och hejdå, säger Botan Akcan och skrattar.

De orden måste en pizzabagare lära sig snabbt. Efter två år kunde Botan prata riktigt bra och nu pratar han mycket mer med sina kunder. De har blivit som vänner. I början förstod Botan nästan ingenting. Men han tyckte alltid att svenskar var trevliga och lugna. Alla var snälla även om det var svårt att förstå varandra.

Han tycker att det är stor skillnad på hur man ser på människor i Turkiet och i Sverige. I Turkiet är alla stressade och kurder behandlas inte så bra.

– De ser dig inte som en människa och du är inte lika värdefull i Turkiet. I Sverige är människor och deras liv värda mycket mer. Här tänker vi mycket på säkerhet. Vi är försiktiga och rädda om varandra. Alla har respekt för varandra här. Vi har till och med respekt för barnen, förklarar Botan.

År 2008 köpte Botan sin första pizzeria. Sedan dess har han ägt flera pizzerior på olika orter. 2013 köpte han och hans fru Ponde pizzeria i Onsala. Det är ortens äldsta pizzeria. Hans morbröder ägde den i 20 år innan de sålde den. Nu är det Botan och Gulistan som driver den. Gulistan hjälper mest till med förberedelserna på morgnarna. Hon bakar inte pizzor.

Botans mamma och syskon bor kvar i Turkiet. Gulistan har också släkt kvar i byn. Vartannat år åker familjen tillbaka och hälsar på sina släktingar. Botan saknar dem men det är det enda han saknar.

Annars är allt bättre i Sverige. Eller nästan allt är bättre. Vädret är inte så bra. I början tänkte han inte så mycket på vädret. Han hade fullt upp med att lära sig svenska och jobba. Men nu tänker han mer på vädret.

– Vädret är tråkigt här. På sommaren är det regnigt och på vintern väldigt kallt. Man kan lösa och fixa det mesta, men inte vädret. Vädret är som det är. Jag trivs bra ändå och är glad över att mina barn får växa upp här, säger Botan och ler.