Det snöar i dag. Han sitter utanför matbutiken i skydd av ett stort, vitt paraply. Under honom, kartonger. Över benen, en smutsig filt. Bredvid honom på trottoaren, en pappersmugg från Pressbyrån.

”Hej, hej! Tack, tack!” säger han till alla som går förbi. Ingen tittar på honom. Jag tittar inte heller och tar fram min mobil, som om jag just har fått ett samtal. Jag vill undvika ögonkontakt.

Jag vill inte titta på honom som sitter på marken och tigger. Jag skäms så.

För att han inte får svar av någon. För att han är fattig. För att jag just har tagit en varm dusch och ätit frukost och läst tidningen i min fina lägenhet, medan han satt där med sin filt och sin mugg och sin ramsa:

”Hej hej! Tack tack!”

Jag skäms för att jag kan bestämma när jag ger honom några mynt, och när jag bara går förbi och undviker hans blick. Men i dag ropar han istället, han verkligen ropar på mig. Så jag tittar på honom och han ber mig om något att dricka.

”Coffee?”.

”No no, bad stomach”

(”Kaffe?”.

”Nej, nej, dålig mage”).

Jag går in, köper en stor flaska läsk – sockerfri! – och tre frallor. Går ut igen, ger honom det. Han tackar varmt och tar emot. Ler stort.

Flera tänder saknas i hans mun. På nära håll ser jag att han är ung. Han skulle kunna vara min son, inte en tiggare utanför matbutiken.

Du som vill förbjuda tiggeri, svara uppriktigt: är det inte framför allt för att slippa se fattigdom i ögonen?

Om det snart blir brottsligt att tigga, så blir det brottsligt att vara född i fel land, i fel folkgrupp. Så blir det brottsligt att vara fattig, smutsig, arbetslös, obildad, förföljd. Så blir det brottsligt att ge oss dåligt samvete.

Så blir det brottsligt att få oss att skämmas.