Oscar Hedin intervjuade kvinnor som blivit utsatta för våld av sin partner. Han skulle göra en film om det. När han var hemma hos en av kvinnorna kom hennes dotter hem. Det födde en idé hos honom.

– Det fick mig att fundera över hur barnen påverkas av att se våld. Jag fick hjälp av en annan journalist att undersöka det. Hon läste domar och tog kontakt med barn som sett en förälder slå den andra. Sedan frågade jag Åsa om hon ville regissera filmen.

Åsa Ekman träffade och pratade med flera barn som ville vara med i filmen. Hon valde att göra den tillsammans med Felicia.

– Det var viktigt för oss att följa en person som var på rätt ställe i livet. Med Felicia var det så. Hon hade på ett sätt kommit ifrån våldet, men det fanns fortfarande kvar i hennes liv. Hon var medveten om det. Det fanns också en historia som vi kunde följa. Och hela familjen ville vara med och göra filmen. Det viktigaste av allt, och det som är så speciellt med Felicia, är att varken hon eller någon i hennes familj skämdes.

Det hände flera gånger under inspelningen att Felicia eller något av hennes syskon mådde väldigt dåligt. Då fick de ställa in inspelningen. Åsa Ekman berättar att det var svårt att följa familjen ibland.

– Men samtidigt måste man hålla sig utanför.

Hon berättar att många känslor kom när de hade slutat att filma. När hon klippte filmen grät hon.

Alla som är med i filmen har sett och godkänt den. Även barnens pappa.

– Han har sagt att den är ärlig och rättvis. Det var viktigt för oss, säger Oscar Hedin.

Han tycker att samhället misslyckas med att hjälpa barn som upplever våld. Felicia, hennes syskon och hennes mamma har fått en del hjälp av samhället. Men hjälpen har inte fungerat så bra. Åsa Ekman berättar att man valde att inte ta med det i filmen. Om de hade gjort det skulle det ha blivit en annan film.

– Det har funnits hjälp-insatser. En del har fungerat bättre än andra. Men överlag kan man säga att de inte har fungerat, säger hon.